larsnord.se

Så möttes till sist alla partiledarna i en lång TV-debatt i SVT mitt mellan valen. Mötet var upphaussat, inte minst med tanke på alla nya partiledare, och kanske framförallt med tanke på det första meningsutbytet mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.

Av detta utbyte blev nu inte så mycket. Den uppenbart ovane Löfven svarade tämligen fyrkantigt och hade svårt att att ta sig in i debatten på ett naturligt sätt. Reinfeldt blev mer raljerande än vanligt när han märkte sitt övertag som debattör.

I sak betyder inte detta så mycket. Löfven har två år på sig att bli en bättre debattör och Reinfeldt lika lång tid att återgå till en mer statsmannamässig ton. Samtidigt är det inte säkert att tittarna uppskattar briljant talekonst mer än lite bortkommen vanlighet. Redan 1970-talets dueller mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin visade att den som vinner debatten inte nödvändigtvis behöver vinna på valdagen.

Med jämna mellanrum återkommer debatten om de svenska journalisternas politiska värderingar, och kanske än mer den betydelse dessa har för nyhetsvärdering och opinionsbildning. Nu senast efter en journalistundersökning från Göteborgs universitet s0m funnit att 41 procent av journalisterna sympatiserar med miljöpartiet, och att siffran är ännu högre för public service-medierna.

Det är inte oväsentligt vilka värderingar journalister har, och till del kan det ha betydelse för deras arbete; inte så mycket genom direkt partipropaganda som genom verklighetsuppfattningar och perspektivval i synen på samhällsfrågor. I den meningen kan den stora andelen miljöpartister vara ett problem.

Samtidigt visar innehållsanalyser från valrörelsen 2010 att miljöpartiet behandlades ungefär som de flesta andra partier, medan vänsterpartiet och socialdemokraterna fick avsevärt sämre behandling. Det ligger därför nära till hands att anta att det stora problemet i svensk politisk journalistik fortfarande inte är den ideologiska partiskheten, utan en mer strukturell partiskhet där inte minst det stora antalet opinionsmätningar och tolkningar skapar en snedvriden och stereotyp förenkling av den politiska verkligheten.

Rättegången kring terrordåden den i Norge 22 juli 2011 har påbörjats i Oslo och vad som där utspelar sig kommer sannolikt att prägla både norsk och internationell nyhetsförmedling under lång tid. Den massiva mediebevakningen reser flera viktiga frågor; både kring hänsynen till anhöriga och överlevande och kring möjligheten av att rättegången utvecklas till ett mediespektakel och en plattform för högerextrema uttalande från attentatsmannen. Spåren från vissa direktsända amerikanska rättegångar som förvandlats till mediesåpor förskräcker.

Frågorna kring mediebevakningens etiska överväganden och kraven på offentlighet i rättssak behöver inte vara i konflikt med varandra, men risken finns onekligen. En rimlig grundprincip är att så långt som möjligt vara så öppen och saklig som möjligt kring det som faktiskt sker. Offentliga domstolsförhandlingar är en hörnpelare i en demokrati, och just därför har de direktsända radio- och TV-utsändningarna från Oslo varit välkomna. De har knappast varit överdramatiserade eller sensationspräglade, utan snarare i all sin torra saklighet bidragit till att avfärda eventuella mytbildningar och dunkla konspirationsteorier kring den norska demokratin.

I de grundläggande handböckerna för politiker i trångmål finns många förslag på handlingsstrategier för att komma ur krisen så skonsamt som möjligt. När inga andra alternativ framstår som mer lockande än att avgå finns alltid ett kort att spela ut för att förklara detta drastiska val: man har blivit utsatt för ett mediedrev, och det gör situationen ohållbar för den enskilde politikern och för dennes familj.

Det går naturligtvis att tänka sig lägen där en sällsynt hätsk och orimlig mediebevakning utan proportioner går alldeles för långt. Men det stora generella problemet med dagens politiska journalistik är knappast att den granskar för mycket, utan snarare för lite. Inte att den går för mycket på djupet, utan snarare är för ytlig. Inte att den är för mycket drev, utan att den är för lite drivande.

Mediedreven duger numera mest som myter och moraliska räddningsplankor vid presskonferenser med avgående statsråd.

Den politiska journalistikens ständiga behov av överraskningar har tillfälligt stillats. Socialdemokratins sanslösa opinionsras har förbytts i återhämtning, allt medan de segerrusiga moderaterna möter motsvarande motgångar. Dessutom ökar förtroendet för Stefan Löfven samtidigt som det minskar för Fredrik Reinfeldt. Frågan är om vi ser ett trendbrott eller en normalisering efter en närmast galen parentes i modern svensk partihistoria.

Förtroendesiffror ska nu tolkas med stor försiktighet då många olika faktorer kan ligga bakom. Intressant är ändå att utmanare Löfven nu är den som inger flest väljare hopp inför framtiden, medan statsministern allmänt uppfattas som den mest erfarne och kunnige. Bilden av de personliga profilerna är således precis densamma som för statsministerkandidaterna inför valet 2006, fast rollerna nu är ombytta.

Sveriges nya arbetarparti kan förmodligen möta ett bättre öde i valstriden 2014 än att stå med en partiledare som förknippas med samma föga upphetsande egenskaper som en gång Göran Persson.

Mediesystemen i Danmark, Norge och Sverige har stora likheter. Debatten om medierna i dessa länder är också i princip den samma. Till en av de stora gemensamma konfliktfrågorna hör hur relationen mellan kommersiella medier och public service-medier bör se ut på nya medieplattformar. Dagspressen och reklamfinansierade etermedier i alla tre länderna vill begränsa public service-mediernas aktiviteter på nätet.

Samtidigt har public service-bolagen i Norden valt väldigt olika strategier vad gäller nya medier. DR har haft en mycket offensiv strategi och tänjt på public service-begreppet rejält genom att erbjuda superlokala nyhets- och informationssajter och renodlade specialtjänster som bara finns på nätet. NRK har under en period delfinansierat sin sajt med reklam, medan SR, SVT och UR förefaller varit betydligt mer försiktiga i utvecklingen av webben.

Dessa skillnader och deras konsekvenser för debatten i de tre länderna skildras i kapitlet ”Losing the Battle, Winning the War. Public Service Media Debate in Scandinavia 2000-2010″ i den nya boken ”Regaining the Initiative for Public Service Media” (Nordicom).

Rysslands president heter åter Vladimir Putin. Efter en symbolisk reträtt som premiärminister några år är ordningen återställd i den forna supermakten. Valet lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller vanliga demokratiska krav. Det talas om så kallad karusellröstning där väljarna bussats runt och röstat på nytt på nya platser. Valfusket förefaller mycket utbrett.

Samtidigt har den ryska valrörelsen till stor del saknat de fria medier som hade kunnat gjort den mer öppen och vital. Putin själv har stoppat misshagliga privata TV-stationer, och han har i den mäktiga statliga televisionen sin mest trogna och partiska följeslagare. I Putins Ryssland tävlar allt för många medier om att få vara den nya tidens Pravda.

Torsdagen den 23 februari kunde så det politiska Sverige dra en suck av lättnad. Efter ett riktigt eländigt år utan större glädjeämnen förlöstes nu mycket av den tidigare dysterheten och övergick i nationalistisk yra. En ny tid stundar med en förhoppningsvis vitalare statsmakt. Som vi har längtat! Och så blev det en tjej! Visserligen kanske inte så lång, men hon kommer säkert att växa med uppgiften i det allt intensivare strålkastarljuset från de närmast hysteriskt uppvaktande medierna. Men handen på hjärtat, var inte namnet lite konstigt? Socialdemokratiska finansministerkandidater brukar inte heta Magdalena.

I en ny bok om mediernas roll vid politiska skandaler diskuteras bland annat
de politiska kommentarerna vid sådana händelser. Här beskrivs till exempel
kommentarerna kring förre SSU-ordföranden Anna Sjödin och förre
arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin. Dessa fall jämförs också med
politiska kommentarer i några norska medieskandaler.

Här konstateras att kommentatorerna fungerar som moderna historieberättare
som dramatiserar de aktuella händelserna, ofta i väl regisserat samspel
med nyhetsjournalistiken. Vissa kommentatorer har högre status än andra
och detta kan avgöra vilken vändning en medieskandal tar. På samma sätt
spelar det roll för utgången om alla kommentatorer är eniga om en
händelse eller om avvikande åsikter förekommer.

Kapitlet ‘Pundits and Politcal Scandals. A Study of Political Commentators in Norway and Sweden’ återfinns i boken ‘Scandalous! The Mediated Construction of
Political Scandals in Four Nordic Countries’ (red. Sigurd Allern & Ester
Pollack, Nordicom)

När mandatperioden 2010-2014 ska summeras är det inte helt osannolikt att några gråmulna januariveckor 2012 kommer att betraktas som rätt betydelsefulla. Kanske inte för att opinionen helt vände, eller för att det politiska landskapet förändrades i grunden. Men kanske för att några enstaka händelser började påverka de framtida förutsättningarna i svensk politik i en delvis ny riktning.

Med denna januarimånad kom två nya partiledare som beskrevs som något av frälsare av sina partier. Med Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven förefaller de mest akuta ledarproblemen för svensk vänster vara ett minne blott. Partier som länge sett olika fraktioner kämpa om makten verkar ha slutit leden till sist.

Med Kristdemokraterna är det precis tvärtom. Ur den uppslitande partiledarstriden på rikstinget går närmast en halv Göran Hägglund. Det är svårt att se hur partiet efter denna interna holmgång ska klara fyraprocentspärren vid nästa val.

Lärdomen av allt detta – i en tid då allt på ytan tycks handla om väljarmaximering och regeringsinflytande – är att politiken fortfarande i grund och botten utgår från något så januarigrått som förmågan att hålla samman ett parti.