larsnord.se

När mandatperioden 2010-2014 ska summeras är det inte helt osannolikt att några gråmulna januariveckor 2012 kommer att betraktas som rätt betydelsefulla. Kanske inte för att opinionen helt vände, eller för att det politiska landskapet förändrades i grunden. Men kanske för att några enstaka händelser började påverka de framtida förutsättningarna i svensk politik i en delvis ny riktning.

Med denna januarimånad kom två nya partiledare som beskrevs som något av frälsare av sina partier. Med Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven förefaller de mest akuta ledarproblemen för svensk vänster vara ett minne blott. Partier som länge sett olika fraktioner kämpa om makten verkar ha slutit leden till sist.

Med Kristdemokraterna är det precis tvärtom. Ur den uppslitande partiledarstriden på rikstinget går närmast en halv Göran Hägglund. Det är svårt att se hur partiet efter denna interna holmgång ska klara fyraprocentspärren vid nästa val.

Lärdomen av allt detta – i en tid då allt på ytan tycks handla om väljarmaximering och regeringsinflytande – är att politiken fortfarande i grund och botten utgår från något så januarigrått som förmågan att hålla samman ett parti.

Efter bara tio månader som partiledare för Socialdemokraterna meddelade Håkan Juholt sitt besked att avgå framför rulltrapporna i ett köpcenter i Oskarshamn. Beskedet var knappast oväntat mot bakgrund av att ledande socialdemokrater den senaste tiden blivit allt mindre benägna att klart uttala sitt stöd för Juholt. Det är den interna splittringen, snarare än den intensiva mediebevakningen, som är den främsta anledningen till hans fall.

Nu står partiet inför en utmaning som är vida större än då det med stor möda lyckades skaka fram en efterträdare till Mona Sahlin. Det mest dominerande partiet i svensk politik genom tiderna har förvandlats till det mest desillusionerade som någonsin skådats i detta land. Det är en djupt beklaglig utveckling. Inte så mycket för att det är synd om en socialdemokrati som gradvis tappat greppet om sin samtid, utan för att en demokrati knappast är en sund demokrati utan en rejäl och slagkraftig opposition.

Årets första partiledardebatt i riksdagen bjöd inte särskilt många överraskningar. Lite intressant var dock Håkan Juholts konsekventa beskrivning av den politiska huvudmotståndaren som ”Moderata Samlingspartiet”. Denna beteckning upprepades gång på gång av oppositionsledaren. Vilket knappast var en slump.

Kampen om orden ska inte underskattas. Det största regeringspartiet vill idag helst kallas det nya arbetarpartiet eller de nya moderaterna. I stadgarna står dock den något mer omständliga beteckningen. För ett parti som vill vinna framtida val gäller det att förknippas mer med moderna medelklassväljare än med forna tiders borgerliga samlingspartistofiler. Samlingspartiet doftar hopplös opposition, fjärran från dagens segerrika och schlingmanngestaltade alliansregering.

Moderata Samlingspartiet lät otidsenligt redan när namnet togs 1969. Det tyckte i alla fall Gösta Bohman som i sina memoarer skriver att partinamnet var lika obsolet som orden ”velocipedåkande boy-scout”.

Vanliga trettondagar går tankarna till stjärnan i öster. Den här trettondagen var det emellertid partikongress i Uppsala och starkast lyste därför stjärnan till vänster. Vänsterpartiet fick till sist den partiledare många medlemmar otåligt väntat på sedan mitten av 1990-talet och närmast omänskliga krav ställs nu på Jonas Sjöstedt som partiets nye frälsare.

På pappret ser det bra ut. En enda man i täten är bättre än två, som bara hade blivit en blek kopia av den gröna spåkrörslösningen. Borta är också de inre fraktionsstriderna och Sjöstedt har att leda ett parti som är mer enigt än någonsin. Problemet är bara att det är på väg att försvinna opinionsmässigt. Sedan succévalet 1998 har vänsterpartiet halverats. En kräftgång än mer påtaglig än den mer uppmärksammade socialdemokratiska tillbakagången.

De yttre problemen ter sig nu större för vänsterpartiet än de inre bekymren. Förre partiordföranden C H Hermansson har nu fått se den ”jävla ordning” på partiet som han en gång efterlyste, men vad spelar det för roll när det inte är någon jävla ordning på väljarna?

Alla amerikanska primärval får stor uppmärksamhet i medierna, och genererar förstås allsköns spekulationer om möjliga vinnare och förlorare. Så också denna gång, då de första nomineringsmötena i delstaten Iowa kan ge en vink om vem som slutligen ska utmana Barack Obama om presidentposten i höst.

Det intressanta med den republikanska kampen så här långt är inte bara det relativt svaga startfältet utan också den kraftigt svängande opinionen där kandidaterna generellt förefaller ha ett svagt stöd, men där skiftande medieuppmärksamhet av dramatiskt slag verkar förklara en stor del av svängningarna hit och dit. Det blir tydligt om kurvorna för väljarstöd och mediebild jämförs i kampanjen så här långt.

En bekräftelse, så god som någon, på att politikens medialisering är lika aktuell också 2012.

Den public service-kommitté som regeringen tillsatt (där för tydlighetens skull undertecknad ingår som ledamot) har nu hunnit ungefär halvvägs i sitt uppdrag med att analysera förutsättningarna för framtidens radio och TV i allmänhetens tjänst. Mycket arbete återstår emellertid innan ett betänkande ska lämnas i slutet av sommaren 2012.

På samma sätt som debatten var intensiv innan direktiven till utredningen presenterades, är debatten i dessa dagar åter het när det gäller hur relationen mellan allmänfinansierade och kommersiella medier ska se ut i framtiden. Public service-företagen talar om ett paradigmskifte där större hänsyn nu tas till marknadens villkor, medan konkurrenterna ser public service särställning som det stora problemet. Och mycket står förstås på spel ekonomiskt, så det vore egendomligt om inte medieföretagen gjorde sitt bästa för att sprida sin bild av verkligheten.

I det läget är det emellertid viktigt att koppla tillbaka till det balanserade direktiv som utgör basen för kommitténs arbete. Där betonas public service oberoende och bredd, men också det ansvar som följer med allmänfinansierade mediers privilegierade position. Detta synsätt är knappast varken särskilt komplicerat eller kontroversiellt. Vilket kanske är viktigt att komma ihåg i stridens hetta.

Årskrönikornas och framtidsprofetiornas plågsamma tid är över för den här gången. Så vad har vi då att förvänta oss för nytt av medieåret 2012 i Sverige?

Vad man möjligen kan hoppas på är kanske en politisk journalistik som äntligen börjar granska de som faktiskt har den politiska makten med samma skärpa som de som strävar efter denna makt. Med mindre av idolporträtt av maktens män, och mer av skarpare och mer självständiga analyser.

Därutöver kanske det är läge för en ekonomijournalistik med något vidare fokus än på den hopplöst olönsamma inhemska bilindustrin, och för några nya programidéer för både public service och kommersiell television som inte är variationer på temat kända människor gör också högst alldagliga saker.

Vid närmare eftertanke är kanske det mesta troliga att 2012 blir ett i den långa raden av nygamla medieår.

Partiledaren för Sveriges största politiska parti hotar med bojkott av Sveriges största TV-bolag. Bakgrunden är att Håkan Juholt inte accepterar TV-sända partiledardebatter i SVT där han placeras bredvid Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Nu säger Juholt att han hellre debatterar i TV4.

Två saker förtjänar att klarläggas. För det första varje politikers rätt att själv välja om man vill vara med i TV, och på vilket sätt. För det andra varje TV-företags rätt att själv, utan påtryckningar från den politiska makten, suveränt bestämma på vilket sätt politiska program ska utformas.

Som partiledare i maximal motvind har Juholt knappast råd att avstå från att bojkotta det TV-bolag som samlar störst publik. Men detta bolag bör också kunna erbjuda partiledardebatter med andra kreativa upplägg under en fyraårig mandatperiod. Tids nog stundar en valrörelse med statiska krav på millimeterrättvisa och likabehandling i TV.

I efterdyningarna av Juholtaffären uppkommer frågan om han varit utsatt för ett mediedrev eller inte. Om så är fallet skulle all skugga falla över medierna och inte över den Socialdemokratiske partiledaren, enligt denna argumentation.

Begreppet mediedrev är förrädiskt. Trevligt låter det inte. Vem vill vara utsatt för ett sånt? Och vem vill stå bakom det? Samtidigt är gränsen mot begreppet kritisk granskning (som hyllas av alla) ibland hårfin. Om mediedrev är det samma som en omfattande, intensiv och ensidigt fokuserad mediebevakning rådde mediedrev i till exempel Watergate-skandalen eller Motalaskandalen.

Mediedrev kan vara befogade och är då ett mindre problem. Men mediedrev kan också anta orimliga proportioner och vara ett stort problem som döljer andra viktiga frågor och debatter. Facit av Juholtaffären följer, medieforskningen behöver bara lite tid.

Det har varit en tuff tid för Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt: uppslitande debatt inom riksdagsgruppen om skuggbudgeten, avhopp från SVT:s partiledardebatt på grund av pulpeternas placering och så beskedet om att en förundersökning inleds med anledning av att han mottagit för stor ersättning för sina boendekostnader.

Efter några dagar i rubrikerna hörs på sina håll kritiken av att det nu går ett mediedrev mot Juholt. Efter mosa Mona-kampanjen är det nu dags att häckla Håkan, heter det. Problemet med den argumentationen är att medierapporteringen så här långt varit rimlig. Rubrikerna har skapats av Juholt själv och i liten utsträckning präglats av spekulation och sensationalism.

Den journalistiska granskningen av politikens makthavare ska vara hård. Grundproblemet är att den alltför sällan är det.